bajseny

Jajjemen, i lördags var det återigen dags för lite festliga aktiviteter. Fem galanta damer samlades för att utbyta livserfarenheter och som alltid när kvinnor träffas, byta eventuella recept. Eftersom vi alla längtat så mycket efter denna sammankomst kunde vi liksom heller inte vänta till normal, så att säga, alkoholintagstid. Vid femtiden öppnades första flaskan och festen hade officiellt gått av stapeln.

Timmarna gick, det skojades och stojades, lekar blev lekta och vi alla kände att vi kom lite närmre varandra. Här var en plats i tiden, där vi kunde vara oss själva en stund. Plötsligt kommer en av damernas karl med sällskap förbi. Sällskapet hade även med sig sin lillebror. Jag insåg när han tagit första steget över tröskeln, att nu, nu jävlar har han blivit man.
  (Vi har länge vetat att pojkvaskern skulle bli bra jävla snygg) Han var här nu, han var framme.  Det rann till som aldrig förr, tvingade mig med viss svårighet att ta mina sinnen tillfånga. Pojken/ Den unge mannen är blott tjugo år gammal och det mina vänner - ÄR INTE JAG.

Så med barnarov i tankarna försöker jag se över mina alternativ för kvällen. Jag skickar återigen vulgodåliga sms till samma stackars sate som vanligt.  Karln i fråga svarar mycket positivt tillbaka och jag fann ett lugn inom mig. Höjer ett finbger i luften och utbringar - Proceed!

Shot efter shot slanks ner under (ja vi kan idag kalla henne för Våpet) Våpets pojkväns ledning. Jag kände att jag inte riktigt kunde hantera denna press så jag tvingade Pee att dricka mina shots. Tio minuter senare tackar Pojkvännen för sig och går bestämt till badrummet.  Väl där tyckte han att det var så mysigt att han beslöt sig för att fortsätta festen därinne. Våpet blir efter en stund lite misstänksam, så hon frågar hur han egentligen mår därinne. Pojkvännen öppnar, sittandes på toaletten med en flaska vodka i handen säger han.
- Sluta nu. Jag vill bara vara här på övervåningen. ( Det finns ingen övervåning)
Våpet tog det mycket vuxna beslutet att pojkvännen fick ta sin vodka under armen och bege sig hemmåt. Samtidigt händer det oväntade. Vår underbara norrländska däckar i soffan. Musiken stängdes av, skratten och pratet dog sakta men säkert ut  och plöstligt satt vi där rätt uppochner, stirrandes med djup chock och avtagande mod på den lugnt sovande norrländskan. Vi hade förväntat oss så mycket mer av henne. I norrland dricker man faktiskt läkarsprit som det vore Pucko.

Här någonstans blir jag arg, ledsen och besviken. Festen är avslutad och vi åker in mot den stora staden. Klockan var runt tolv och vi var tre tappra själar som fortrarande brann för utelivet denna kväll. Poo, myself och Fringe beger oss för femtioelfte gången till Pustervik, för vi veeeeeeeet att det finns jesuskarlar där. Jesuskarlarna är av den bästa sorten. Skäggiga, murriga och burriga lyser de upp vår tillvaro. Det konstiga var bara att Pustervik var fyllt av stiffa äckliga Prettokukar som ingen jävel vill ha. Blir grinig och ger Stackars Saten ett sista försök, men olyckligtvis åkte jag på kalla snoppen. Tur var väl det iofs. 

Pee utvecklade en sjuklig ätmani under kvällen så det enda hon jagade var mat. Burgerking, ostfrallor och gud vet vad hon mer fick tag på. Ingenting hon åt slank ner tillräckligt fort, så hon försökte äta med hela ansiktet. Tyvärr resulterade detta i att mer mat fastnade i ögonbrynen än vad hon faktiskt fick i sig. Väl hemma härjade hon runt i köket som en annan Marta Stewart.( Måste varit alla recepten vi bytte. För sånt gör vi tjejer nämligen. Byter recept och gör det som förväntas av oss)

Söndagen vill jag helst förtränga. Ångesten var total och jag vägrade att gå upp, dock kunde jag förflytta mig till soffan och titta på Idol. Känslig som jag är på bakfyllan grät jag mig igenom alla avsnitt. Poo fällde nog också en tår, men mest för att hon blev som ett litet barn på dagis. Ni vet om en gråter börjar alla gråta. Ja ni fattar grejen.
Våpet kom över en sväng, förbannat hungriga som vi var samtalade vi mest om mat och dålig tv. Inte allt för ansträngande grejer, jag kunde ju som sagt drabbas av hysteri när som helst. I vilket fall som helst beställde vi mat, jääävligt god mat. Åker till restaurangen och på vägen dit paralyseras min kropp av en förbannat obehaglig tanke. Ringde vi till den restaurangen vi var på väg till eller till den på andra sidan stan?

Mycket riktigt hade vi bakfulla puckon ringt till fel jävla ställe. Sånt får man bara inte göra, det är olagligt. Inte för restaurangens skull, utan för min överjävliga bakfylleångest. FAAAAAAAAAN I HELVETESJÄVLAFAAAAN.
Det som skulle ha tagit en kvart tog nu en timme och ångesten gjorde att mitt liv kändes som det rann iväg bara av att vänta på en pastarätt. Som dessutom är god. Ni förstår ju på vilken nivå jag var på. Dagen hade försvunnit och jag skulle aldrig få tillbaka den så jag passade på att gråta lite till.

Då tackar jag för mig,
//Poo

Jag skall i alla fall lämna landet inom kort, och glad är jag för det.

-Pee

Kära Crystal,

Du och dina texter är ungefär som tv-serien Våra Bästa År.

Känslan då karaktärerna pratar högt och dramatiskt med sig själva, är samma känsla  av avsmak och kittlande uderhållning, som när vi läser dina inlägg. Vi förstår att det är dåligt, vi vet att det är dåligt, usligheten genomsyrar varje ord, men ändå så måste vi läsa. Det är liksom en sport att lista ut vad du faktiskt menar och vad du varit med om.

hej.

Pizza är fint - Det jobbiga är bara den helvetesjävlaaskartongen.


Så jobbig att vika. Usch.

//Poo